I somma ska vi flytta. Just nu bor jag i vår fina, stora villa. Men i sommar måste jag flytta till en lägenhet istället. Jag har bott i vårt hus i hela mitt liv. Det känns verkligen jättekonstigt att något annat ställe skulle kunna vara mitt hem. Det är ju här jag bor, det här är jag.  Aldrig kommer jag vänja mig ordentligt vid tanken att det kommer tillhöra någon annan. Någon annan som möblerar och målar om. Ändrar så att den prägeln jag satt på huset försvinner. Det känns så fel. Ändå säger alla till mig att det säkert blir bra, att man vänjer sig och så vidare. Jo, jag kommer säkert vänja mig och livet går vidare. Men hela femton år av mitt liv har jag levt här. Det är inte så lätt att bara släppa något man haft i femton år. Ändå vet jag att det inte finns något jag kan göra åt det. Lägenheten är köpt och tiden jag har kvar här är räknad. Det spelar ingen roll om jag skriker eller gråter eller vägrar. Det kommer ändå att ske. Antingen kan jag acceptera det, vänja mig vid ett nytt liv och låta mina femton är här gå till det förflutna. Se mot en ny fas av livet. Ändå vill jag inte acceptera och vänja mig vid ett nytt liv. Hela grunden för mig raseras på en sådan kort tid. Jag känner mig både förvirrad och hjälplös. Inte nog med detta ska jag också stå ut med nu ska det väljas framtid. Om bara några månader ska jag och alla andra jag känner börja i nya skolor, utspridda. Alla de jag växt upp med kommer inte längre finnas en skoldag ifrån. Kanske jag stöter på någon på tunnelbanan. Kanske jag inte ens säger hej. Det vet jag inte. Jag vet ingenting. Jag har ingen kontroll. Min framtid, mitt liv. Vart är jag på väg?